Chartertåg!
Fantastiskt att till och med det ekonomiska maskineriet förstår med vilket färdmedel resor bör ske.
För oss som avskyr flyget - på grund av dess pinoccionäsa till klimattlögn och att den tjocka österrikaren som snarkar bredvid låter halva kroppen flyta över till ens eget säte, på grund av att flygplatsen är gravplats, att locket för öronen aldrig släpper, på grund av att det surrealistiska uppvaknandet vid landningen, då man inser att man själsligt inte begripit sig på den geografiska förflyttningen, förtar känslan med att resa - och som älskar tåget - dunket, friheten, kontrollen - återstår bara att hoppas.
Hoppas att alla fattar tågets skönhet.
Den marknära rörelsens magi.
Kupéns slumpmässiga poesi.
För oss som avskyr flyget - på grund av dess pinoccionäsa till klimattlögn och att den tjocka österrikaren som snarkar bredvid låter halva kroppen flyta över till ens eget säte, på grund av att flygplatsen är gravplats, att locket för öronen aldrig släpper, på grund av att det surrealistiska uppvaknandet vid landningen, då man inser att man själsligt inte begripit sig på den geografiska förflyttningen, förtar känslan med att resa - och som älskar tåget - dunket, friheten, kontrollen - återstår bara att hoppas.
Hoppas att alla fattar tågets skönhet.
Den marknära rörelsens magi.
Kupéns slumpmässiga poesi.
8 mars och klimat
Åttonde mars igen. Har i ärlighetens namn aldrig ägnat denna dag min fulla energi. Jag solidariserar med den, absolut, men dess eldar brinner utanför min cirkel. Jag känner värmen och värms av den, kan sitta i ett hörn på Hagabion i gult stearinljusljus, människor runtomkring mig - poeter, musiker, talare. Jag kan göra detta, och njuter av det. Men deltar inte.
Förra året Maud Lindström på Hagabion, i år Femkul-tidskriftens folk på Publik på Andra långgatan. Jag kom dit när det börjat skymma och träffade Stina, som satt i ett hörn med redaktören och några av skribenterna. Vi kramades, frågade varandra hur vi mådde, pratade om vad som hänt sedan sist. Jag köpte en Ale - Publik har skaffat sig fullständiga rättigheter - och ställde mig tillrätta för att lyssna på föredraget; den feministiska läkaren Cecilia Chrapkowska som tagit upp debatten med "forskaren" Annicka Dahlström, hon som hävdar att könet sitter i hjärnan och att kvinnor med D-kupa är sämre på matte än de med A-kupa.
Sedan ett kort tal om skillnaden mellan solidaritet och systerskap av filosofen Berit Larsson, som tydligen inte vill kalla sig filosof.
Solidaritet är politiskt, systerskap något annat, menade Larsson. Därför undviker hon som feminist "systerskapet", vilket ofta tar sig formen av support, uppbackning. "Bra gjort tjejen", "kom igen tjejer, stå på er".
Men kvinnor kan vara nazister, djurplågare, sadister och moderater. En kvinna kan slå sig för bröstet och kalla sig jämställdhetsminister, utan att veta ett dugg om könsmaktsordningen.
Att solidarisera med kvinnor är en annan sak än att känna systerskap. Solidaritet är att känna med andra människor, med dem som lever på andra sätt, som inte är som jag; solidaritet är att betona olikheterna.
Systerskap innebär att överbrygga de skillnader som finns, släta över dem med ett "kom igen tjejer".
Därför är solidariteten större.
Solidariteten som alltid bör vara politisk. För solidaritet och vänstern lever i symbios. Utan solidaritet talar politiken kring människan. Politiken ska tala med människan, för människan, om människan.
Och solidariteten måste in i klimatdebatten. Den och systemkritiken.
Visst stillas min värsta klimatfrustration av att massmedierna faktiskt börjat skriva om frågan på allvar, men ingen vågar sätta västerlandet i ett sammanhang. Ingen vågar betrakta jorden på distans.
Så här ser den ut:
En liten grupp människor har under en lång tid byggt upp moderna välfärdssamhällen med hjälp av en stark industri, i sin tur beroende av fossila bränslen. Nu råder global enighet om att klodioxidutsläppen från de fossila bränslena under de senaste århundradena, framförallt de senaste 60 åren, har lett till att våran generation kommer se jordens klimat förändras snabbare än några människor någonsin gjort.
Den som vågar betrakta jorden på håll ser också att västerlandet, som börjat förlägga stora delar av sina industrier i världens underutvecklade länder - vilka på grund av detta utvecklas snabbt - där majoriteten av människorna bor, fortsätter släppa ut växthusgaser. Och inte bara fortsätter, utan ser till att de ökar.
Vid denna tidpunkt, inser betraktaren, borde de rika, de som redan byggt upp en välfärd, som redan har mat för dagen, tak över huvudet, värme och kläder, samlas under sin lediga tid för att diskutera vilka förändringar man måste vara beredd att ta till.
De rika borde i sin rikedom vara kapabla att sakta ner tempot; det är ju dessa, som har skapat ett samhälle tryggt, välgött och bekvämt nog för att verkligen föra samtal, som borde forska, debattera, fundera, samlas, samsas. Men till sin förvåning märker betraktaren något annat.
De rika fortsätter att göra det de gjort i generationer: jobba, skaffa barn, äta, festa, resa och sova.
Men inte bra det. De jobbar mer, äter mer, festar mer, tittar på teve mer, stressar mer, hinner mindre. Och de sover mindre, läser mindre, tänker mindre, orkar mindre. De isolerar sig i sina hem, söker sig till underhållning likt ekoxar till brasan.
De rika, som skulle kunna ha kraft att tänka och timmar att undvara för klimatet, orkar inte, för de jobbar hårt.
Och de jobbar mer, för att kunna göra karriär.
Och de tänker allt mindre på sina liv på jorden.
Och de tänker allt mindre på samhället, som medierna framställer som obönhörligt, komplext och oknontrollerbart, som löpande amok.
Och de ägnar sig åt familjen istället under den lilla tid de får över, nattar Max, läser saga för Tyra, onsdagssmyser framför klimatdokumentären på teve.
Och sluter sig i sina skal, rädda för politiken, rädda för framtiden.
Detta ser betraktaren.
Och ger sig i kast med att försöka begripa den mänskliga psykologin.
Förra året Maud Lindström på Hagabion, i år Femkul-tidskriftens folk på Publik på Andra långgatan. Jag kom dit när det börjat skymma och träffade Stina, som satt i ett hörn med redaktören och några av skribenterna. Vi kramades, frågade varandra hur vi mådde, pratade om vad som hänt sedan sist. Jag köpte en Ale - Publik har skaffat sig fullständiga rättigheter - och ställde mig tillrätta för att lyssna på föredraget; den feministiska läkaren Cecilia Chrapkowska som tagit upp debatten med "forskaren" Annicka Dahlström, hon som hävdar att könet sitter i hjärnan och att kvinnor med D-kupa är sämre på matte än de med A-kupa.
Sedan ett kort tal om skillnaden mellan solidaritet och systerskap av filosofen Berit Larsson, som tydligen inte vill kalla sig filosof.
Solidaritet är politiskt, systerskap något annat, menade Larsson. Därför undviker hon som feminist "systerskapet", vilket ofta tar sig formen av support, uppbackning. "Bra gjort tjejen", "kom igen tjejer, stå på er".
Men kvinnor kan vara nazister, djurplågare, sadister och moderater. En kvinna kan slå sig för bröstet och kalla sig jämställdhetsminister, utan att veta ett dugg om könsmaktsordningen.
Att solidarisera med kvinnor är en annan sak än att känna systerskap. Solidaritet är att känna med andra människor, med dem som lever på andra sätt, som inte är som jag; solidaritet är att betona olikheterna.
Systerskap innebär att överbrygga de skillnader som finns, släta över dem med ett "kom igen tjejer".
Därför är solidariteten större.
Solidariteten som alltid bör vara politisk. För solidaritet och vänstern lever i symbios. Utan solidaritet talar politiken kring människan. Politiken ska tala med människan, för människan, om människan.
Och solidariteten måste in i klimatdebatten. Den och systemkritiken.
Visst stillas min värsta klimatfrustration av att massmedierna faktiskt börjat skriva om frågan på allvar, men ingen vågar sätta västerlandet i ett sammanhang. Ingen vågar betrakta jorden på distans.
Så här ser den ut:
En liten grupp människor har under en lång tid byggt upp moderna välfärdssamhällen med hjälp av en stark industri, i sin tur beroende av fossila bränslen. Nu råder global enighet om att klodioxidutsläppen från de fossila bränslena under de senaste århundradena, framförallt de senaste 60 åren, har lett till att våran generation kommer se jordens klimat förändras snabbare än några människor någonsin gjort.
Den som vågar betrakta jorden på håll ser också att västerlandet, som börjat förlägga stora delar av sina industrier i världens underutvecklade länder - vilka på grund av detta utvecklas snabbt - där majoriteten av människorna bor, fortsätter släppa ut växthusgaser. Och inte bara fortsätter, utan ser till att de ökar.
Vid denna tidpunkt, inser betraktaren, borde de rika, de som redan byggt upp en välfärd, som redan har mat för dagen, tak över huvudet, värme och kläder, samlas under sin lediga tid för att diskutera vilka förändringar man måste vara beredd att ta till.
De rika borde i sin rikedom vara kapabla att sakta ner tempot; det är ju dessa, som har skapat ett samhälle tryggt, välgött och bekvämt nog för att verkligen föra samtal, som borde forska, debattera, fundera, samlas, samsas. Men till sin förvåning märker betraktaren något annat.
De rika fortsätter att göra det de gjort i generationer: jobba, skaffa barn, äta, festa, resa och sova.
Men inte bra det. De jobbar mer, äter mer, festar mer, tittar på teve mer, stressar mer, hinner mindre. Och de sover mindre, läser mindre, tänker mindre, orkar mindre. De isolerar sig i sina hem, söker sig till underhållning likt ekoxar till brasan.
De rika, som skulle kunna ha kraft att tänka och timmar att undvara för klimatet, orkar inte, för de jobbar hårt.
Och de jobbar mer, för att kunna göra karriär.
Och de tänker allt mindre på sina liv på jorden.
Och de tänker allt mindre på samhället, som medierna framställer som obönhörligt, komplext och oknontrollerbart, som löpande amok.
Och de ägnar sig åt familjen istället under den lilla tid de får över, nattar Max, läser saga för Tyra, onsdagssmyser framför klimatdokumentären på teve.
Och sluter sig i sina skal, rädda för politiken, rädda för framtiden.
Detta ser betraktaren.
Och ger sig i kast med att försöka begripa den mänskliga psykologin.
ett företag
syster har ett företag. Writepics.
Statens kuskansvar
Travkusken Björn Johansson är upprörd efter att hans hästar attackerats av en björn.
"Jag tycker staten ska hålla reda på sina vilddjur" säger han.
Hmm ... slog det aldrig honom vad han heter.
"Jag tycker staten ska hålla reda på sina vilddjur" säger han.
Hmm ... slog det aldrig honom vad han heter.
Malmö
Jag har flyttat. Stämningen vid Möllan är som jag förväntade den att vara, kanske lugnare ändå. Vet inte.
Läsa om att resa
Har så till slut läst The art of travel av Alain de Botton. Det känns skönt att få ord till mina olustkänslor inför:
Guideböcker
Exotism
Överdrivna och snäva förväntningar
Påbjuden nyfikenhet från guider och broschyrer
Reseskildringar av typen "vi åkte till kusten två dagar och hade det gött" är så koncentrerade att de, även om det i sig var sant att personerna i fråga åkte till havet, blir mer av en lögn en en sanning. Men åker inte bara till kusten i två dagar. Så här skriver de Botton:
"Men det är aldrig så enkelt att man 'ägnar en eftermiddag' åt att åka någonstans. Man sitter på ett tåg. Vissa besvär med att smälta maten gör sig gällande. Sätets huvudduk är grå. Man tittar ut genom fönstret och ser en åker. Man tittar sig omkring i kupén igen. En trumvirvel av oro går runt i medvetandet. Man lägger märke till en bagageetikett på en resväska på en hylla ovanför sätena mittemot. En bruten nagel på ena pekfingret fastnar i en tråd. Det börjar regna. En droppe röjer en lerig stig ned längs det smutstäckta fönstret. Man undrar var biljetten kan vara. Man tittar ut över åkern igen. Det fortsätter regna ... Och ändå har det kanske bara gått en minut av den heltäckande redogörelse för alla händelser som gömmer sig i den bedrägliga frasen 'han ägnade en eftermiddag'".
Guideböcker
Exotism
Överdrivna och snäva förväntningar
Påbjuden nyfikenhet från guider och broschyrer
Reseskildringar av typen "vi åkte till kusten två dagar och hade det gött" är så koncentrerade att de, även om det i sig var sant att personerna i fråga åkte till havet, blir mer av en lögn en en sanning. Men åker inte bara till kusten i två dagar. Så här skriver de Botton:
"Men det är aldrig så enkelt att man 'ägnar en eftermiddag' åt att åka någonstans. Man sitter på ett tåg. Vissa besvär med att smälta maten gör sig gällande. Sätets huvudduk är grå. Man tittar ut genom fönstret och ser en åker. Man tittar sig omkring i kupén igen. En trumvirvel av oro går runt i medvetandet. Man lägger märke till en bagageetikett på en resväska på en hylla ovanför sätena mittemot. En bruten nagel på ena pekfingret fastnar i en tråd. Det börjar regna. En droppe röjer en lerig stig ned längs det smutstäckta fönstret. Man undrar var biljetten kan vara. Man tittar ut över åkern igen. Det fortsätter regna ... Och ändå har det kanske bara gått en minut av den heltäckande redogörelse för alla händelser som gömmer sig i den bedrägliga frasen 'han ägnade en eftermiddag'".
Världens vanligaste bok
Nu har den startat, jakten på svaret tlll gåtan Clownen Jac, boken alla äger men ingen har läst.
Läs mer här.
Läs mer här.
Kör ut dom!
Kriget i Irak har kommit till den punkt där ingen längre kan blunda för USA:s fullkomliga nederlag vad gäller alla förehavanden de haft eller någonsin kommer att ha i Irak.
Det finns ingen som på ett logiskt sätt kan argumentera för att Irak förvandlas till en demokrati i och med amerkaniernas närvaro.
För att tala med kvällstidnings-språk: Kör ut dom!
Därför ska de ut:
Lyssna på författaren och aktivisten Anthony Arnove som läser ur den alldeles färska "Iraq: The Logic of Withdrawal".
Det finns ingen som på ett logiskt sätt kan argumentera för att Irak förvandlas till en demokrati i och med amerkaniernas närvaro.
För att tala med kvällstidnings-språk: Kör ut dom!
Därför ska de ut:
Lyssna på författaren och aktivisten Anthony Arnove som läser ur den alldeles färska "Iraq: The Logic of Withdrawal".
www.godhatesvolvo.com och Irak
Volvo måste återkalla 217 000 SUV-stackare på grund av fel i något slags styre. Undrar vem som startar www.godhatesvolvo.com i kölvattnet av detta?
Tänker att någon galning, likt baptistpastor Phelps, bör se det som ett fall av Guds hat mot – inte bögar denna gång – utan stadsjeepar.
Samtidigt i mellanöstern:
"As bad as things are in Iraq today, it may come as a surprise to many people in the US,
including many who never supported the illegal invasion and occupation to begin with,
that Iraq has been a disaster from the first day of the invasion. "
Läs Dahr Jamail, journalist på plats i Irak.
Tänker att någon galning, likt baptistpastor Phelps, bör se det som ett fall av Guds hat mot – inte bögar denna gång – utan stadsjeepar.
Samtidigt i mellanöstern:
"As bad as things are in Iraq today, it may come as a surprise to many people in the US,
including many who never supported the illegal invasion and occupation to begin with,
that Iraq has been a disaster from the first day of the invasion. "
Läs Dahr Jamail, journalist på plats i Irak.
Punktum, Houellebecq och välkommen
Nya tider, som sagt.
Läste ut Plattform förra veckan och blev deprimerad, mejlade den ansvarige och frågade om det fanns något hopp för någonting.
"It is in Immanuel Kant's works", svarade provokatören.
Jaså. Det kategoriska imperativet kanske? Alla ska ligga med alla?
Vår gamla demo med gruppen Punktum recenserades nyligen i Borås Tidning. Kul, med tanke på att den har ett par år på nacken.
Så här skrev recensenten Mindy Christiernin:
"Många partier på den här skivan gillar jag skarpt, men det finns transportsträckor. Det är synd. Om man fick strukturerat upp sina kvalitéer i låtskrivandet skulle nästa skiva kunna bli en riktig stjärnsmäll mellan ögonen på skivbolagsdirektörerna."
Läste ut Plattform förra veckan och blev deprimerad, mejlade den ansvarige och frågade om det fanns något hopp för någonting.
"It is in Immanuel Kant's works", svarade provokatören.
Jaså. Det kategoriska imperativet kanske? Alla ska ligga med alla?
Vår gamla demo med gruppen Punktum recenserades nyligen i Borås Tidning. Kul, med tanke på att den har ett par år på nacken.
Så här skrev recensenten Mindy Christiernin:
"Många partier på den här skivan gillar jag skarpt, men det finns transportsträckor. Det är synd. Om man fick strukturerat upp sina kvalitéer i låtskrivandet skulle nästa skiva kunna bli en riktig stjärnsmäll mellan ögonen på skivbolagsdirektörerna."
Första inlägget
Välkommen till min nya blogg!