Nu händer det

Åttonde mars igen. Har i ärlighetens namn aldrig ägnat denna dag min fulla energi. Jag solidariserar med den, absolut, men dess eldar brinner utanför min cirkel. Jag känner värmen och värms av den, kan sitta i ett hörn på Hagabion i gult stearinljusljus, människor runtomkring mig - poeter, musiker, talare. Jag kan göra detta, och njuter av det. Men deltar inte.
Förra året Maud Lindström på Hagabion, i år Femkul-tidskriftens folk på Publik på Andra långgatan. Jag kom dit när det börjat skymma och träffade Stina, som satt i ett hörn med redaktören och några av skribenterna. Vi kramades, frågade varandra hur vi mådde, pratade om vad som hänt sedan sist. Jag köpte en Ale - Publik har skaffat sig fullständiga rättigheter - och ställde mig tillrätta för att lyssna på föredraget; den feministiska läkaren Cecilia Chrapkowska som tagit upp debatten med "forskaren" Annicka Dahlström, hon som hävdar att könet sitter i hjärnan och att kvinnor med D-kupa är sämre på matte än de med A-kupa.
Sedan ett kort tal om skillnaden mellan solidaritet och systerskap av filosofen Berit Larsson, som tydligen inte vill kalla sig filosof.
Solidaritet är politiskt, systerskap något annat, menade Larsson. Därför undviker hon som feminist "systerskapet", vilket ofta tar sig formen av support, uppbackning. "Bra gjort tjejen", "kom igen tjejer, stå på er".
Men kvinnor kan vara nazister, djurplågare, sadister och moderater. En kvinna kan slå sig för bröstet och kalla sig jämställdhetsminister, utan att veta ett dugg om könsmaktsordningen.
Att solidarisera med kvinnor är en annan sak än att känna systerskap. Solidaritet är att känna med andra människor, med dem som lever på andra sätt, som inte är som jag; solidaritet är att betona olikheterna.
Systerskap innebär att överbrygga de skillnader som finns, släta över dem med ett "kom igen tjejer".
Därför är solidariteten större.
Solidariteten som alltid bör vara politisk. För solidaritet och vänstern lever i symbios. Utan solidaritet talar politiken kring människan. Politiken ska tala med människan, för människan, om människan.

Och solidariteten måste in i klimatdebatten. Den och systemkritiken.
Visst stillas min värsta klimatfrustration av att massmedierna faktiskt börjat skriva om frågan på allvar, men ingen vågar sätta västerlandet i ett sammanhang. Ingen vågar betrakta jorden på distans.
Så här ser den ut:
En liten grupp människor har under en lång tid byggt upp moderna välfärdssamhällen med hjälp av en stark industri, i sin tur beroende av fossila bränslen. Nu råder global enighet om att klodioxidutsläppen från de fossila bränslena under de senaste århundradena, framförallt de senaste 60 åren, har lett till att våran generation kommer se jordens klimat förändras snabbare än några människor någonsin gjort.
Den som vågar betrakta jorden på håll ser också att västerlandet, som börjat förlägga stora delar av sina industrier i världens underutvecklade länder - vilka på grund av detta utvecklas snabbt - där majoriteten av människorna bor, fortsätter släppa ut växthusgaser. Och inte bara fortsätter, utan ser till att de ökar.
Vid denna tidpunkt, inser betraktaren, borde de rika, de som redan byggt upp en välfärd, som redan har mat för dagen, tak över huvudet, värme och kläder, samlas under sin lediga tid för att diskutera vilka förändringar man måste vara beredd att ta till.
De rika borde i sin rikedom vara kapabla att sakta ner tempot; det är ju dessa, som har skapat ett samhälle tryggt, välgött och bekvämt nog för att verkligen föra samtal, som borde forska, debattera, fundera, samlas, samsas. Men till sin förvåning märker betraktaren något annat.
De rika fortsätter att göra det de gjort i generationer: jobba, skaffa barn, äta, festa, resa och sova.
Men inte bra det. De jobbar mer, äter mer, festar mer, tittar på teve mer, stressar mer, hinner mindre. Och de sover mindre, läser mindre, tänker mindre, orkar mindre. De isolerar sig i sina hem, söker sig till underhållning likt ekoxar till brasan.
De rika, som skulle kunna ha kraft att tänka och timmar att undvara för klimatet, orkar inte, för de jobbar hårt.
Och de jobbar mer, för att kunna göra karriär.
Och de tänker allt mindre på sina liv på jorden.
Och de tänker allt mindre på samhället, som medierna framställer som obönhörligt, komplext och oknontrollerbart, som löpande amok.
Och de ägnar sig åt familjen istället under den lilla tid de får över, nattar Max, läser saga för Tyra, onsdagssmyser framför klimatdokumentären på teve.
Och sluter sig i sina skal, rädda för politiken, rädda för framtiden.

Detta ser betraktaren.
Och ger sig i kast med att försöka begripa den mänskliga psykologin.

Jag har flyttat. Stämningen vid Möllan är som jag förväntade den att vara, kanske lugnare ändå. Vet inte.